Dagen till ära tänkte jag blogga på mitt modersmål, ärans och hjältarnas språk. Europeiska flerspråkighetsdagen är ett initiativ som en del av Europeiska internetveckan och samordnas av Antonia Mochan på Euonym.  Här kan man anmäla sig.  Och här finns förresten en lista över de bloggar som deltar, Interpreting Diaries bland andra.

När jag bloggar på engelska så brukar jag alltid ursäkta min dåliga stavning (och korrektur läsning) med att det inte är mitt modersmål. Men nu får jag stå mitt kast! En annan ursäkt använder jag när jag undervisar och skriver på tavlan, när jag stavat mig fram till något i still med “simultantok”, säger jag bara glatt: “Jag är ju tolk, inte översättare. Jag är expert på att artikulera inte att stava”. Men allt det där räcker naturligtvis bara till en viss gräns, så nu står jag här med min tvättade hals.

Men egentligen var det ju inte denna brasklapp jag ville skriva om på flerspråkighetsbloggdagen. Jag tänkte istället skriva om vad som driver mig som tolk. Varför vill jag vara tolk och varför behövs tolkar?

I går höll jag en lektion i tolketik och behov av tolk i olika situationer. Vi diskuterade två artiklar: “Minoriteter i ett “hvitt retsvesen” av Arild Kjerschow och “Møter med innvandrerpasienter og norske leger” av  Bjerknes, Thor Rasmus, Lyngdal, Svein Børre, Bang, Anne. Bägge artiklarna belyser problem för grupper som inte behärskar landets språk i möte med olika samhällsfunktioner. Men i vissa stycken blir jag mörkrädd när jag läser den. I artikeln om möten mellan invandrarpatienter och norska läkare tar författarna upp många olika aspekter på detta möte och understryker hur viktigt det är att se bakom orden och försöka förstå den kulturbakgrund som patienter kommer ifrån. Men trots detta nämndes knappt tolkning i denna 14 sidor långa artikel. Ingenting om hur tolkning kan vara avgörande för just den kulturförståelsen. Kjerschow avslöjar för oss att den norska lagen ger domstolen rätt att besluta om tolk inte behövs efter att man bedömt den tilltalades språkkunskaper. Eller i situatioer där domaren behärskar språket. Ingenstans i lagen står det dock något om hur dessa bedömningar görs. Vem avgör om den tilltalade talar tillräckligt bra norska eller om domaren talar ett annat språk tillräckligt bra.

I en trist krönika av Johnson i går skriver han om en resa till södra Kivu i östra Kongo. Han berättar om svårigheten att kommunicera via tolk med lokalbefolkningen och avslutar med orden “An interpreter was necessary in those parts. I needed mine. I wish I hadn’t”. Ganska dystert för tolkar med andra ord.

Trots gårdagens ganska nedslående läsning är jag ändå övertygad om att det går att göra skillnad som tolk och jag gör skillnad. Det är just det som är så fascinerande med att vara tolk – jag märker att mitt arbete ofta spelar roll. Som den gången när jag följde med en vän till läkaren för att tolka och läkaren efter besöket spontant sa att: “Det var bra att ni var med, Madame, för jag inser nu att jag inte förstått riktigt allt vad patienten sa tidigare”. Och tolkar behövs för att göra just den skillnaden.

All tolkning fungerar inte och alla uppdrag är inte lika livsavgörande, men det kan bero på så många olika saker, och inte enbart på att tolkning som fenomen eller att tolken inte fungerar. Alla de som fungerar som tolkar, är inte nödvändigtvis utbildade, eller kanske ens kan så många främmande språk. Och i vissa situationer kan valet till och med vara att inte kommunicera alls eller att kommunicera via tolk även om det inte fungerar som det skulle önska.

Precis som i alla yrken krävs förutsättningar för att tolkningen ska fungera. Tolken bör kunna de språk som ska tolkas (jag har varit i rätten och hört rättens ordförande säga, men du talar ju ändå språk X då förstår du väl språk Y också), tolken bör vara utbildad till tolk, jag tror inte någon tycker att en ingenjör kan fungera som läkare även om ingenjören är nog så högutbildad, men en tolkanvändare jag talat med sa att ibland kunde man ju använda lokalvårdaren som tolk eftersom den personen var högutbildad i sitt hemland (den kommentaren är enormt sorglig ur många perspektiv för övrigt). Och tolken bör också ha haft möjlighet att förbereda sitt arbete och ha möjlighet att arbeta under någorlunda vettiga arbetsvillkor.

Det låter ju som jag slår in öppna dörrar när jag radar upp dessa grundläggande villkor, men alla tolkar har exempel på just motsatsen. Och inte bara tolkar. Johnsons krönika talar ju just om detta fast ur ett (ganska negativt) brukarperspektiv. Men när vi vänder på steken och tolkar får rätt förutsättningar, så är tolkarna navet i flerspråkighet. En majoritet av både världens och Europas befolkningar är två- eller flerspråkiga. Flerspråkighet är faktiskt normen. Tyvärr talar vi ju ändå inte alltid samma språk, även om vi talar fler än ett. Själva EU tas ofta som exempel på ett mångspråkigt projekt som inte skulle fungera utan tolkning och översättning, men betydligt fler projekt än vi tror skulle stå sig ganska slätt. I en väldigt rolig nyutkommen bok, Found in Translation, beskriver Nataly Kelly och Jost Zetzsche hur tolkning och översättning får hjulen att går runt, läs den!

Och vill ni sedan fördjupa er i flerspråkighet kan jag rekommendera Centrum för tvåspråkighetsforskning på Stockholms universitet som är en ledande institution för forskning om två- och flerspråkighet i världen. Där pågår enormt många intressanta projekt, som tillexempel det om polyglotter (vad är det som gör att vissa människor talar 12 språk flytande, medan vi andra kämpar på med att lära oss ett), eller det om hur barn som adopterats väldigt tidigt och inte minns sitt första modersmål överhuvudtaget ändå har kvar rester av det språk som de kanske bara hörde som nyfödda.

Ja, detta var mitt bidrag till flerspråkighetsbloggdagen. Inte så flerspråkigt inlägg kanske, men förhoppningsvis inspirerande ändå. Om ni kom hela vägen hit, särskrivningar och stavfel till trots!